Val Kilmers digitala återuppståndelse skakar om underhållningsbranschen och väcker en del obekväma dilemman.

Val Kilmer återvänder till skärmen... Men inte exakt. Inte i något retromontage. Inte i en sedan länge förgången tillbakablick. Nej, jag pratar om verkligheten.

Ja, på sätt och vis. Den här gången kommer han att väckas till liv via AI. Jag kan inte klandra dig om du är både förvånad och lite störd av dessa nyheter.

Grundtanken är att producenter använder AI-teknik för att digitalt återskapa bilden och rösten av Top Gun- och The Doors-stjärnan.

Om du är ett fan av någon av filmerna måste du erkänna att det är lite surrealistiskt att låta dina minnen tala tillbaka till dig.

Men den verkliga frågan här är, är detta bra eller borde du vara lite orolig? Kanske lite av båda?

Hollywood har alltid sysslat med att lura döden, på ett eller annat sätt. Nu är det lite närmare att faktiskt göra det. Det här är inte första gången AI har använts för att påverka en avliden skådespelares arv.

Vi har sett deepfakes och annan AI-baserad teknik användas för att återskapa skådespelares prestationer, ibland till en skrämmande effekt. Om du har följt utvecklingen av syntetiska medier vet du hur snabbt tekniken utvecklas.

Det finns en fantastisk förklaring om hur det fungerar och vart det är på väg här. Det är anmärkningsvärt, om än lite oroande.

Många inom filmbranschen hyllar dessa nyheter som ett kvantsprång för berättandet. Tänk dig att kunna avsluta projekt som skådespelare inte lyckades slutföra under sin livstid.

Tänk dig att kunna avbilda historiska personer på sätt vi aldrig sett tidigare. Men andra larmar. Vem äger rättigheterna till någons avbild när de är borta? Vem får bestämma hur de används?

Det här är inte längre teoretiska frågor; de utspelar sig i realtid. Man kan redan se delar av den här debatten utspela sig i diskussioner kring digitala rättigheter och identitet.

Till exempel har många advokater slagit larm över bristen på rättsligt skydd kring användningen av en avliden persons avbild. Låt oss bara säga att det är lite av en juridisk gråzon för tillfället.

Men det finns också en känslomässig komponent i detta. Även om fansen kanske uppskattar möjligheten att se Kilmer "igen", känns det rätt? Eller är det bara konstigt?

Jag måste tänka på gränsen där nostalgin tippar ner i den kusliga dalen. Man vet det när man ser det, men det känns ändå inte riktigt ... rätt. Naturligtvis hindrar det inte filmskapare, som är ivriga att anamma tekniken.

Det är helt enkelt för lovande för att ignorera. AI-genererade prestanda blir alltmer prisvärda, effektiva och övertygande för varje dag.

Det finns en smart analys av AI:s allt viktigare roll i filmproduktion. Kanske är det där det blir lite knepigt. När Pandoras ask väl är öppnad finns det egentligen ingen möjlighet att stänga den igen.

Om Val Kilmer kan återupplivas, vem kan bli nästa? Filmlegender? Historiska ikoner?

Någon som har lämnat efter sig tillräckligt av ett digitalt fotavtryck och har tillräcklig efterfrågan? Det finns en annan, mindre uppenbar fråga här: hur är det med skådespelare som fortfarande lever?

Om studior har möjlighet att återskapa föreställningar digitalt, befäster det ytterligare deras makt på bekostnad av mänskliga skådespelare? Eller möjliggör det en ny form av samarbete? Svårt att säga.

Filmindustrin håller fortfarande på att reda ut det. Man kan dock inte klandra filmskapare för att de är exalterade över möjligheten att få tillbaka skådespelare. Om inte annat är det en starkt känslomässig dragningskraft.

Det är något djupt med att återuppleva skådespelare och karaktärer vi älskar, även på ett simulerat sätt. Det handlar om minne, och kontakt, och kanske till och med vägran att acceptera förlust.

Och det kommer fram till den komplicerade känslomässiga roll som AI sannolikt kommer att spela i våra liv, eftersom AI inte bara låter oss återskapa ansikten och röster, den komplicerar också vår relation till frånvaro.

Så ja, Val Kilmer är tillbaka. På sätt och vis. Och även om tekniken som möjliggör hans återkomst onekligen är cool, kan den viktigaste delen av den här historien vara vad den säger om oss: vårt beroende av uppståndelsen, vår önskan att skriva om varje slut och vår vägran att släppa taget.

Om detta är Hollywoods framtid, eller en varnande historia, återstår att se. Men en sak är säker: Tinseltown har precis passerat en rubicon den inte kan komma över.